I våras kliade det mystiskt på min kropp i flera månader. Inga utslag, inga bett, ingen torr hud, bara massa kli som i sin tur orsakade riv riv riv. Jag var hos läkaren, han tittade på min hud med förstoringsglas, uteslöt skabb och gav mig lite antihistaminer (som jag aldrig tog). Kliet försvann sedan spårlöst, föll i glömska, och jag har inte tänkt en sekund på det sedan de där kliande månaderna tidigare i år. Tills nu, för nu är det tillbaka - i alla fall på bålen.

Fan. Det kliar så att jag nästan blir tokig, på magen, i naveln, på brösten, i armhålorna. Kli kli kli, riv riv riv. Snart kommer jag börja blöda av allt dessa rivande.

Argh!

Jag har nyss målat fransarna med den där vibrerande mascaran från Lancome. Inte ett helt smart drag om ögonen redan kliar och rinner en smula, för jävlar vad den kittlas. Jag har fortfarande inte återhämtat mig.

Jag borde egentligen mata in den dära högen med bistra räkningar, men jag vill inte. Jag tycker om att se mitt lönekonto välbärgat och glatt så här på lönedagen. Jag tycker om att se alla siffrorna där och låtsas att jag kan köpa vad jag vill för varenda krona. Det kan jag ju givetvis inte, på grund av de där fördömda räkningarna. De äter glupskt och snabbt upp nästan vartenda litet öre på mitt konto. Oerhört nedslående. Så jag tror jag väntar till på onsdag och lever i min fantasivärld där jag inte har några utgifter i ett par dagar till.

Jag har redan publicerat detta på Bjooti, men eftersom jag tycker att jag har en poäng kommer även årets längsta inlägg här på min egna och jättesvamliga blogg…

Rätt ofta på sista tiden har jag funderat över den grötiga, respektlösa och ofta hutlöst elaka omgivning som bloggvärlden har förvandlats till. Nu talar jag inte om småsaker som att två tjejer i yngre tonåren tidigare i dag påpekade att rött hår är fult (jag bryr mig inte så mycket om vad ni tycker). Nej, jag talar om den bloggvärld där det plötsligt blivit OK att vara fientlig, hotfull och inte sällan fasansfullt kränkande gentemot sina medmänniskor.

Den bloggvärld där unga tjejer som Blondinbella, Kenza och Kissie dagligen får stå ut med oerhört råa och säkert ofta väldigt smärtsamma kommentarer. Där bloggande chefredaktörer får ta emot dödshot. Där tjejer som väger över 55 kilo får läsa att de minsann inte borde visa upp sig med sina stubbiga ben och feta fötter.

På nätet har det blivit OK att snacka så mycket skit att det fullkomligen rinner avföring ur munnen på en. Inga saker man skulle våga säga till någon som man stod ansikte mot ansikte mot, men bakom datorskärmen i hemmets trygga vrå kan man vräka ur sig skitsnack åt både höger och vänster. Där känns det tryggt. Och det är ju så skönt att få vara elaka mot andra, få trycka ned folk i deras löjliga små Miu Miu skor och stampa på dem tills de ligger ned. Det är ju OK ju. Det är ju bara på internet. Det är ju inte på riktigt.

Ja men herregud, det är väl klart att det är på riktigt.

Tänk dig att någon på ditt jobb regelbundet tittade förbi ditt kontor för att meddela att du är en ful och äcklig hora, utan hjärna och utan rätt att existera samtidigt som hon pekade finger åt dig och lovade att kasta en flaska i huvudet på dig nästa gång du gick ut på stan. Eller att dina grannar la lappar i din brevlåda där de krasst meddelade att ditt blonda hår får dig att se ut som en slampa och att du förtjänar att bli våldtagen och förnedrad i en mörk gränd, eller på en nattklubb.

På nätet är allt legitimt. Ingen polisanmäler och sätter man sig emot mobbarna kan man ge sig fan på att det kommer 20 personer till som minsann ska visa dig att du inte är något. Ens röda hår är fult, man ser ut som ett sönderspacklat äckel och man är banne mig den vidrigaste personen i hela Sverige. Någonsin!

Kom nu inte med argument som att man får skylla sig själv om man hänger ut sig på nätet, att man ber om det då man visar foton på sig själv. Lägg av! Det är som att säga att någon som blivit våldtagen bär skuld i det hela eftersom hennes kjol var för kort. Jag har aldrig mött någon som har bett om att bli mobbad, hånad och hotad. Har ni det?

Jag fyller snart trettiotvå år och jag må låta som en riktig kärring då jag skriver att jag förfasas över hur många blir behandlade och hur många beter sig på nätet. Kärring eller inte, det är sant. Det verkar lida en total respektlöshet bland både vuxna och ungdomar just nu i detta laglösa ingenmansland som internet utgör.

Jag hoppas att internetanvändare ser över hur man beter sig på nätet, på bloggar, på forum, på communities, i chatter. Jag hoppas också att de som drabbas av hot ser till att polisanmäla. Det är inte fel att polisanmäla, och det kanske faktiskt kan få folk att förstå att sådant beteende inte är OK. Inte ens bakom en datorskärm.

Jag visste att det var något lurt på gång då det igår kväll började riva i min hals. Och efter en natt av konstiga drömmar om missade flygavgångar och resor till Kiruna kan jag konstatera att mitt huvud känns mer tungt än vanligt denna gråa måndag morgon. Det verkar även om att snorflödet ökar konstant och vi ska inte ens tala om hur mycket det river i halsen idag. Som om att ett helt gäng ilskna kissemissar satt där inne och fajtades. Fullspäckad dag på jobbet och kattungetango i halsen. Detta gillas inte.